Lindas Tokyo

Jag håller så sakteliga på att överföra mig själv till en ny blogg. Inga större förändringar är på gång i innehåll, men jag kände ändå att det var dags för "nya tider".

Min "nya" blogg hittar ni här.
Jag har döpt om den från Lindas Tokyo till Tokyo Tidbits.

Jag hoppas att ni följer med mig dit istället, då jag från och med nu kommer att uppdatera den sidan istället för den här.

På sistone har det gått att bevittna yabusame-uppvisningar vid Meiji-jingu i centrala Tokyo.

Yabusame är en japansk bågskyttekonst som sker från hästrygg. Den har sina rötter i Kamakura-eran (1185-1333), då Minamoto no Yoritomo (den japanska ledare som för första gången inrättade ett shogunat) tyckte att hans samuraijer hade för lite kunskap i just båskytte. Yabusame infördes då för att samuraijerna skulle övas inför olika krigarsituationer, men också utöka sina skickligheter. De lärde sig koncentration och förfining. Zens andningstekniker användes för att kontrollera kropp och ande, skapa fokus och klarsynthet. De som verkligen var diciplinerad och duktig i yabusame, åtnjöt därför stor ära och ansågs vara sanna samuraijer. Stilen utformades också mycket för att underhålla, och förstås tillfredställa, de otaliga mängder med gudar som man trodde vakade över Japan och fick landet att blomstra. Ett tecken på detta är bl.a. att bågskytten utropar "in-yo in-yo" när han avfyrar sin pil, vilket betyder ungefär "ljus och mörker".
Idag är yabusame p.g.a. sina religiösa element mer en ritual, än en krigsteknik eller sport. Den används vid årliga uppvisningar, men också för att underhålla statsbesök och i diverse diplomatiska arrangemang.

Erik skrev ett bra och fint inlägg om människomöten i Tokyo, som jag rekommenderar er att läsa.
Han tipsade mig också om en bildblogg på japanska, som jag, med min enorma kärlek till fotografi, genast fastnade i. Kan som vanligt inte låta bli att lägga upp en, av många, nyfunna favoriter.


Källan hittas här.

Tokyo är världens största stad. Större än Mexico City, Sao Paolo och Seoul. Inte nog med det. Enligt FN är Tokyo mer än dubbelt så stort som någon av dessa giganter til metropoler. På Kantoslätten trängs mer människor än det bor i hela Kanada, i hela Australien. Urbaniseringen är av närmast fantasmatiska mått. Att stå på Mount Fuji och blicka ned på det starrbligande täcke som är Japans huvudstad - neon och genomfartleder, bostäder och tillhåll - är surrealistiskt. Det tar aldrig slut. Bebyggelsen växer in i oändligheten, människans utbredning som en skoningslös självklarhet. Till horisonten och bortom glittrar staden, i alla synliga vädersträck.

Tydligast är förstås inte Tokyos storlek från en avlägsen höjd, utan när man rör sig i staden. I massorna. För massor är det. Mer än massor. Det är svårt att med ord beskriva kvantiteten. Den oundvikliga puls som uppstår av miljoner miljoner miljoner människor på en så, förhållandevis, liten yta. Allestädes människor. Folkmassor på alla innerstadens gator. Tokyobor är storstadsbor, och bär upp storstadens alla konventioner med fashionabel vardaglighet. Högklackade skor. Skräddarsydda kostymer. Kaffe i värmeresistenta pappmuggar. Medelklassens attribut bärs synliga och med liknöjd stolhet. Den ständiga accessoaren, mobiltelefonen (keitai), används för att tala i, spela på, surfa på, leka med. Överallt bakgrundsljud och bakgrundsljus. Reklam, neon, jinglar, meddelanden, j-pop, samtal, lokaltrafikupplysningar.

Trots sin aldrig sinande intensitet är Tokyo den mildaste och vänligaste stad jag satt min fot i. Grönskan skymtar på så gott som varje plats. Det finns enorma lungor av parker och helgedomar. Det finns en oupphörlig hänsyn och tolerans. Bugningar och bockningar. Byggarbetare som visar förvirrade nattflanörer vägen med sina röda lysstavar. En dörr som hålls upp, ett leende. Sumimasen och irashaimasse utan att det någonsin känns påklistrat eller falskt. Kriminaliteten närmast lyser i sin frånvaro. Tryggheten är en regel, snarare än ett privilegium.

Tokyo är en storstadsälskares dröm som går i uppfyllelse. Mitt hörn på jorden.

Min bildexposé över det älskade New York City fortsätter. Men hur kan hjärtat annat än smälta av sådana här vyer? Ett nytt hett NYC-tips är tidningen Good Magazine, som ser det som sin mediala och journalistiska uppgift att öka miljö- och ekologitänkandet hos människor som bor och lever i världens storstäder, att "embrace this generation's merger between capitalism and idealism". Väldigt amerikanskt, men ganska roligt ändå.

Höstdekorationer utanför en blomsteraffär på Edo-dori, mellan Mitsukoshimae och Asakusa.

Halloween närmar sig här och var världen över (eller i a f i de land där det finns stora köpstarka grupper eftersom högtiden vid det här laget (liksom så många andra högtider) handlar mer om kommersialism än något annat). Butikerna fylls av Halloween-relaterade prylar för alla åldrar och i en mängd japanska bostadsområden har barnen redan börjat "trick or treat":a.
Personligen är jag mycket förtjust i Halloween. Jag hade mer än gärna haft en vackert skuren pumpa med vassa tänder utanför min dörr om det hade gått. Antagligen är jag så förtjust i det hela, för att jag älskar hösten mest av alla årstider och för att jag är djupt svag för allt vad skräck heter.
I en mängd storstäder världen över handlar förstås Halloween till stor del också om årets roligaste fester och evenemang. I USA kan man på östkusten åka på skräckrundor till obehagliga platser som figurerat i Stephen Kings böcker. I London går (bland mängder andra events) Twisted Halloween Fancy Dress Party av stapeln nästa torsdag, och jag önskar verkligen att jag skulle vara där. I Tokyo finns möjligheten att gå på Cyberjapans årliga Halloween-fest på alltid heta dansklubben Yellow i Shibuya. Bästa utklädning kommer att belönas med inte mindre än Y300,000, och ledas av drugorna i Red. Och för mig är nog Halloween, mer än något annat, förknippat med utgång och förhoppningsvis årets fest. 


Halloween-Kitty, hittad i gigantiska butiken Kiddie Land på Omote-sando redan 2 september. Kommersialismen har inget datum.


Fler Halloween-prylar på Kiddie Land.

Jag har läst böcker, och skrivit eget material (allt från romanförsök till novellförsök till poesiförsök till artikelförsök... så länge jag får ha en penna i min hand och tankar som rinner ut, är jag lycklig) sedan jag var liten. Ibland när jag är för stressad glömmer jag dock bort litteraturens magi. Språkets magi. Just nu känner jag hur det med våldsam kraft kommer tillbaka till mig, efter att "inte ha hunnits med" på ett par veckor. Jag har skrivit långa listor på böcker jag vill läsa. Mer av Chuck Palahniuk. Mer av Rupert Thomson. Mer av Pamela Jaskoviak. Mer av Jeanette Winterson. Mer av Barbara Voors. Mer av (mycket mer av!) Clive Barker. Mer av Harry Mulischer. Hur ska man under en livstid hinna med alla dessa fantastiska historier...?

En av mina absoluta favoritförfattare (någonstans vill jag nästan kalla honom för sagoberättare istället) är Neil Gaiman. I sitt senaste blogginlägg berättar han om att chefredaktören på Wired Magazine bett honom (m.fl.) att skriva "six word short-short stories".
Jag har nu suttit och läst igenom dem, och känner ordens magi, språkets förträfflighet. Jag vet inte vad det är, men ord berör mig. En språkbegåvad person gör mig knäsvag.

Orden är att resa.
Mina favoriter bland de kort-korta historierna:

Gown removed carelessly. Head, less so.
- Joss Whedon

From torched skyscrapers, men grew wings.
- Gregory Maguire

It cost too much, staying human.
- Bruce Sterling

It’s behind you! Hurry before it
- Rockne S. O’Bannon

The baby’s blood type? Human, mostly.
- Orson Scott Card

To save humankind he died again.
- Ben Bova

Ships fire; princess weeps, between stars.
- Charles Stross


Nyfikna på fler? Samtliga bidrag hittar ni här.
William Gibsons "Bush told the truth. Hell froze." är kanske inte språkligt förträfflig, men fantastiskt rolig och träffsäker.

Jag har sedan i söndags funderat på det här med idén om det japanska, och om jag skulle ta och skriva något om det.

Jag är på inget vis någon expert på japansk mentalitet, men det är ett hyfsat välkänt faktum att många har idéer om hur de tycker, eller tror, att japaner är (framför allt när det gäller konstigheter).
Många svenska vänner har i väldigt många sammanhang haft mycket åsikter om japaner och Japan, utan att ha satt sin fot i landet. "De jobbar ju ihjäl sig där borta" är en vanlig kommentar, liksom den lite mer spretiga och kanske lite mer fördomsfulla "de är ju helt galna, japanerna".
Jag undrar hur det kommer sig att det är just Japan och japanerna som får bära galenskapens ok på sina axlar. Eller finns det andra länder, andra folkslag, som karikeras så mycket? För jag tänker, att de gånger jag har rest i Indien har det varit som en chock. "Det annorlunda" som en flodvåg av hetta, färgexplosioner, boskap, damm och kulturella seder som inte på något vis liknar "hemma" (och jag älskar det, älskar det så att jag tänker på det varje dag).
Men inte karikeras indierna ens i närheten lika mycket som japanerna (även om det förstås i den eurocentriska världen skapas karikatyrer av alla som inte är vita västerlänningar... och även av många, s.k. avvikande, vita västerlänningar också, för den delen).
Så jag undrar: varför är det just japanerna som det förundras och ojas över så mycket...?

Och jag tänker att naturligtvis är Japan och japanerna på många vis annorlunda Sverige och svenskarna. Men på så många vis också lika.
På så många vis är det ok att driva med japaner. Att skämta om dem. Att göra sig lustig på deras bekostnad i fråga om kultur, seder och bruk. Om deras "konstiga gameshows". Om deras "konstiga förtjusning i kawaii" och "det ungdomliga". Om deras "stress". Om deras "jobbvanor". Om deras "godtrogenhet". Om deras "artighet". Idén om det japanska är ingrodd och väcker sällan reaktioner. Jag undrar: var kommer det ifrån? Var lär sig människor om det japanska utan att samtidigt få någon som helst kunskap om det?
Och jag tänker att allt det som så ofta benämns som japanernas galenskap, alls inte är speciellt galet om man sätter det i rätt kontext. Mycket av det som allmänt uppfattas som "typiskt japanskt" existerar som företeelser i landet, ja. Men när man är på plats, lär känna kulturen och människorna, inser man så fort att de idéer man haft om det inte stämmer. Eller i a f måste tänkas om i stor utsträckning. För visst är vi väl alla galna, speciellt för dem som inte förstår och kommer från en annan bakgrund, men har man inte då... ett ansvar?... att lära sig att förstå. Fördomar behöver inte alltid handla om en negativ bild av andra, utan helt enkelt om felaktiga stereotypitiseringar oavsett hur mycket kärlek de är gjorda med.

Och när man talar om de flesta kulturella företeelser, så är man väl oftast väldigt noga med att sätta in det i rätt kontext? Men av någon anledning trillar japanerna så ofta utanför. Jag har en god vän som reagerade med avsky när han såg Lost In Translation (2003) och kallade det porträtt Sofia Coppola "utsätter" japanerna för, för rasim. Även om jag själv är ganska förtjust i filmen, och hjärtat smälter av alla vyer, av alla platser jag älskar, så kan jag inte låta bli att fundera över det... För tänk om en annan vit regissör skulle göra en likadan film, men om... låt säg Kapstaden. Eller det judiska New York. Om man skulle presentera afrikanerna eller judarna på det extremt karakiserade vis som japanerna framställs i Lost In Translation; skulle det inte väcka ramaskri? Eller åtminstone funderingar om ifall det fortfarande är politiskt korrekt att framställa människor i så extremt ensidiga porträtt.

Så hur kommer det sig att japanerna får framställas och talas om, som galna (in absurdum), utan att det samtidigt krävs en kontextuell kulturell förklaring? Jag vet egentligen inte om jag har fått något vettigt sagt. Jag vet heller inte om jag egentligen fått något sagt om de verkliga upplevlser jag har av Japan, vad jag faktiskt lärt mig som fått mig att inse hur mycket fördomar det faktiskt finns. Jag får nog återkomma till ämnet. Det är stort. Intressant. Viktigt.


Typiskt japanskt? Bill Murrays karaktär Bob Harris är delaktig i en japansk gameshow och begriper ingenting, mer än "hur galet" det är. Ur Lost In Translation.

Jag är, på gott och ont, djupt förälskad i än den ena, än den andra, platsen på jorden. London tillhör tveklöst en av dem, och i London är det förstås Camden som är smultronstället. På siten Choose Your Own London kan man göra Brittiska Turistbyråns och British Airways personlighetstest för att se vilken London-typ man är. Testet är inte jätteomfattande, och det är inte så svårt att hitta samma info i en guidebok, men ändå lite roligt att göra. (Tipset fick jag själv ursprungligen från senaste numret av Vagabond 9/2006).

Jag skrev för ett tag sedan om meido cafés i Tokyo. Någon som har gjort ett ännu mer grundligt jobb än jag, är författaren, populärkulturskribenten och otakun Patrick Macias. Spana in hans Be Foverever Maid Wars för att få se ett (engelskspråkigt) intressant tv-inslag om fenomenet.

Min recension av Miho Hatoris skiva Ecdysis har kommit upp på Zeros hemsida.